Naturligtvis har jag haft mycket skoj, tillsammans med en del av medlemmarna i vår underbara förening. Men jag skulle ha velat träffa så många fler medlemmar och innebandyvänner under året.
Vi vet alla varför det inte blivit så. Vår verksamhet har, precis som samhället i stort, drabbats väldigt hårt av pandemin.
Men vi har verkligen kämpat och försökt göra det bästa möjliga av situationen. Alla har tagit stort ansvar och trots att vi inte haft svar på alla frågor och inte givits förutsättningar för att arbeta proaktivt så har glädjen, gemenskapen och värmen funnits där.
De som påverkats mest och samtidigt minst är våra elitlag. De är de enda som fått fortsätta att träna och tävla hela säsongen. Spelare och ledare har slitits mellan hopp och förtvivlan, lyssnat på nyheterna och restriktionerna som gäller oss alla och samtidigt varit undantagna desamma. Säsongen har haft sina berg och dalar och när den sammanfattas är jag enormt stolt över sättet de hanterat förutsättningarna. För förutsättningarna har sannerligen inte varit bra och krävt mer än någonsin av er som människor.
Herrlaget, som nykomlingar i Allsvenskan, säkrade kontraktet med god marginal och slog topplag till höger och vänster under januari. De höll fanan högt hela vägen och slutade på en fin 8:e plats, 16 poäng över sträcket!
Damlaget, med högt ställd målsättning, fick en tuff start under hösten. De vände detta och skapade en lagmaskin som gick till slutspel och var ytterst nära att vinna hemmamatchen i kvartsfinalserien som gick till sudden och straffar.
Övriga lag fick en väldigt kort tävlingssäsong, med enstaka matcher under hösten innan allt stängdes ner. Alla ungdomar, som fick börja träna igen efter några månaders uppehåll, har vecka för vecka gått och väntat på att få spela matcher, hela tiden med negativa besked. Och än värre, vissa grupper och lag har inte fått återuppta träningen förrän nu i april.
Men är det då vi lägger oss ner och drar täcket över oss? NEJ! Vi har en fantastisk förening med människor som ställer upp i vått och torrt, i med och motgång.
Vi närmar oss bokslut för säsongen och allt det grymma arbete som anställda och alla ideella lagt ner gör att vi kan se fram emot nästa säsong.
För naturligtvis måste vi se positivt på framtiden. Vi måste tänka på tiden efter pandemin, när vi får träffas igen och umgås med innebandyn som gemensam nämnare. Jag längtar verkligen tills vi får visa Malmö FBCs fulla potential igen, på och utanför planen!
Avslutningsvis vill jag tacka alla för ert engagemang under denna märkliga säsong, oavsett om det varit på planen, vid sargkanten, som supporter, samarbetspartner eller anställd.
Vi är Malmö FBC, den magenta familjen!
//Mats-Ola
